smultronrem

Min två veckors långa semester börjar sakta närma sig sitt slut...på måndag är det dags igen!
Men bara två veckors jobb- sen väntar en hel månads härlig semester:)
Hurra för semester...Då ska jag bland annat åka till Gotland i två veckor och cykla och campa. Jag ÄLSKAR det! Har varit där två gånger tidigare och cykelsemestrat och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att semestra på.
Det är en enorm känsla av frihet att bara sätta sig på cykeln och trampa iväg...ta dagen som den kommer och njuta av nuet. Sen är det såklart en bonus att man blir brun och vältränad:P

Känns inte som att jag riktigt lyckats känna att jag haft semester under de här två veckorna...men det brukar ta ett tag för mig att varva ner på semestern. Första dagarna vaknar jag tidigt med en känsla av oro. Jag bara MÅSTE göra ngt...jag är ju ledig så då bara MÅSTE man passa på att hitta på saker att göra. Och är det fint väder dessutom då innebär det ÅNGEST med stort Å att INTE vara ute och hitta på massa "vettiga" saker. Dryg man e...
Jag måste nästan åka iväg ngnstans på semestern för att kunna varva ner.
Är jag hemma så blir jag hela tiden påmind om allt jag borde göra...Så min första semestervecka tillbringade jag på Öland tillsammans med ett gäng gamla klassisar. Vi bilade dit, åkte 20 mil fel och hamnade i Jönköping(INGA KOMMENTARER...och ja det var JAG som körde) och bodde på en stor mysig gård ute i ingenstans. Otur med vädret...det mesta av veckan regnade bort och jag passade på att sova läääääänge när regnet ändå öste ner utanför fönstret. Men det var skönt som f*n! Lyckades vända ganska rejält på dygnet eftersom vi inte kom i säng förrän morgonkvisten någon av dagarna.

Första utekvällen blev en flopp. Vi hade bestämt att vi skulle dra in till Borgholm för att bowla på en ny bowlinghall som tydligen hade öppnat nyligen. Eftersom jag på senaste mått så risigt av alkohol(och det verkar inte bara vara rött vin som jag trodde först) så tänkte jag att jag håller mig till mottot "kul utan alkohol". Vi skulle ju faktiskt bowla och hallå, inte måste man dricka för att ha kul när man bowlar! Så då erbjöd jag mig att köra alkisgänget som bara var tvungna att ta ngr öl:/
Men när vi kom dit fick vi beskedet att bowlinghallen inte öppnade förrän veckan därpå. Jag blev besviken eftersom jag sett fram emot att bowla...Men de andra ryckte på axlarna och tyckte vi skulle dra vidare. Slutade med att vi hamnade på "Strands"(mot min vilja..men vem fan bryr sig om vad JAG vill?). När vi hade varit där i ungefär en halvtimme(fast det kändes som typ ett flertal dryga timmar)så kom en snorkig vakt fram och bad om leg. Jag hade glömt allt sånt hemma i sthlm SÅKLART(till och med körkortet!) så jag var såklart inte välkommen där...Kändes ju jävligt skoj! Okej att jag inte ville vara där..men det var ju ingen humörshöjare att bli "utslängd":/
Klockan hade hunnit bli ganska mkt(med andra ord var väl klockan kanske runt tio..hehe) och jag var nykter, trött och kvällen hade inte alls blivit som jag förväntat mig. Och jag är sån...blir inte saker som jag förväntat mig så blir jag sur och grinig och tvär. Vilket jag blev!
Det är inte kul att gå ut på krogen nykter när alla andra dricker. Man hamnar ju på helt olika nivåer...och jag hade räknat med att bowla,inte sitta och uggla nykter på krogen med massa fula alienliknande killar som klistrade på en.

Jag sa tydligt att jag INTE hade ngn lust att dra vidare..för jag var sur, trött och inte inställd på ngn krogrunda. Men mina ord gick väl in genom det ena örat, passerade genom folks alkoholdränkta ärthjärnor och ut genom det andra örat och blåste sakta bort över havet! För helt plötsligt satt vi på ett nytt hak där jag- kors i taket- fick vistas utan leg. Och jag var butter som den buttraste butterkakan. Och jag hatar att behöva vara den som "förstör" kvällen- och jag kunde ju inte bara lämna alla och ta bilen hem(jag hittade inte ens på alla konstiga vägar ute på landet). Så jag satt där och längtade till stägning. Och då får jag höra av mina underbara fyllekajor till vänner att jag är sååååå tråkig. "Ryck upp dig" "Kan du inte ens FÖRSÖKA ha roligt?". Jag är inte sån..har jag tråkigt så har jag. Är jag sur så är jag. Jag försökte göra det bästa av situationen...jag kunde inte låtsas att jag var på topp men jag satt iaf inte och gnällde vilket jag tyckte att jag hade anledning att göra eftersom alla sket i vad JAG ville. Men då exploderade jag(vilket inte händer så ofta) och då blev helt plötsligt alla sååååå måna om att göra kvällen rolig för mig också. Vi kunde ju lämna bilen i Borgholm och ta taxi hem. För då kunde ju jag också dricka. Men klockan var redan två och stället stägde tre...inte hade jag ngn lust att sätta mig och dricka en timme innan stägning. Nää, då härdade jag hellre ut en timme till. Jag tråkig och svintrött nykterist med mina jobbiga och dräggiga vänner.
Vi kom hem tillslut och när jag väl fått sova kunde jag älska dem igen:)

Resten av veckan anpassades lite efter mig. Ngr kvällar var jag vit och körde- men då åkte vi in till Kalmar där jag fick dansa och ha kul på annat sätt än att sitta i baren och hänga. Klarade mig utan leg också vilket var skönt.

En kväll var vi svinhungriga och stannade på Olearys för att käka pizza.
Och den här kvällen glömmer jag aldrig...När vi står och väntar på att få beställa kommer det in ung kille i keps. Han marcherar självsäkert fram i lokalen med en utstrålning som sa "här kommer jag, jag äger hela placet".
Plötsligt vänder han ansiktet mot oss och jag tror mitt hjärta ska frysa till is i kroppen. Jag var så oförberedd på det jag kom att se. Ansiktet som tidigare varit dolt av kepsen och mörkret var inget ansikte. Ansiktet FANNS inte där...det var helt bortbränt. Har ni sett de där "reklamerna" för "don't drink and drive" där människorna sitter med brännskadade ansikten? Det här var hundra gånger värre..och jag kunde inte hjälpa att jag reagerade så otroligt starkt. Hans öron var helt borta, näsan också och ögonen syntes knappt. Jag är ledsen- men det var inte ett människoansikte jag såg. Och en sekund mötte jag hans blick, hjärtat hoppade dubbla slag, adrenalinet pumpade och jag kände mig som en antilop som drabbades av flyktreflexen. Jag blev SÅ rädd! Rädd för ett ansikte som inte gick att identifiera. Hur såg den här killen ut innan det här hände? Och jag blev SÅ rädd att han skulle komma fram och prata med mig/oss- vilket det verkade som om han planerade att göra. För han gick rakt emot oss. Jag hade inte fixat det...jag skäms över att behöva erkänna det men jag hade verkligen inte fixat det. Tiden stod still. Min hjärna arbetade frenetiskt för att komma på hundra olika sätt att fly. Jag slängde mig över servitrisen och borrade in min blick i hennes. Tänkte:"snälla, släpp inte min blick! Om vi stirrar tillräckligt intensivt på varandra och håller kvar våra blickar på varandra så är vi säkra. Då finns han inte." Började diskutera pizzorna...allt från innehållet(och här pratar vi om en hel innehållsförteckning) till priser och vilken tid de stängde. Jag tror ärligt talat att servitrisen kände likadant som jag. För aldrig har jag känt en sån konstig samhörighet med en människa förut. Här kan man snacka om att våra blickar sa mer än tusen ord..
han stod bakom oss...jag hörde honom andas bra länge. Men sen försvann han. Vågade inte titta upp, vågade inte se mig om. Gick som i en uppmålad bubbla som jag inbillade mig skulle skydda...fram till bordet där vi skulle äta. Under hela måltiden var jag helt försjunken i min pizza...

Allvarligt?! Hur sjuk får man? Hur kunde jag bli så rädd? För vad egentligen?

Jag kände mig så empatilös och hemsk. Men egentligen handlade det inte om empati..för jag tyckte såklart otroligt synd om den här killen...men jag kunde inte hjälpa att jag reagerade som jag gjorde! Vad skulle jag sagt om jag tvingats "face him". "Hej, jag heter Johanna och jag är rädd för brännskadade..men vi pratar någon annan gång..när jag sökt hjälp för det här problemet"

Mina "oempatiska" vänner hade tydligen reagerat likadant(vilket känns skönt för mitt samvete). Vi hade en lång natt med terapi där vi satt i ring och höll varandras händer och uttryckte våra känslor för det inträffade...okej, nu försöker jag skoja bort mina skuldkänslor och min rädsla. Dags att lämna ämnet...

Klockan har hunnit bli mkt...Det är läggdags för länge sen. Klockan är ett.
Måste vända tillbaka dygnet innan jobbet på måndag..men med tanke på att det redan är Lördag så har jag inte så mkt tid på mig. Och hungrig blir man också när man sitter uppe sent. Känns som att jag har en stor rå potatis i magen. Så känns det ofta när jag är hungrig. Har ni aldrig känt den råa potatisen?

Orkar inte skriva ngt mer om Ölandsveckan. Har redan skrivit om de viktigaste kvällarna. Min "surkväll" och kvällen då mitt hjärta skulle dunka sönder...

Andra semesterveckan har bara försvunnit. Vette fan vad jag gjort. Ingenting kanske?(bra i så fall). Idag är det Lördag och vädret har varit grått både idag och igår. Skönt med regn ibland för då kan man ha filmdag utan att få ångest...

Nu ska jag natta mig

tack för min tid i rampljuset!

Gonatt