smultronrem

Pago uttalar sig om det "stora vita": "Nu är det fett med vitt igen yao! Jag gillar snön! Matte bjuder på så mycket roliga snölekar då! Men det gäller att hålla koll på henne...Annars ligger hon där och trycker i någon snödriva. Hon är lite knäpp min matte men jag gillar när hon gör snöänglar. Och sen är hon GRYM på att jaga flingor. Och hon hittar alltid de bästa flinghålen. Jag förstår inte hur hon bär sig åt. Plötsligt tvärnitar hon och börjar vädra i luften. Då förstår jag att NU är det flingjakt på gång. Och trogen som jag är så finns jag vid hennes sida på två röda för att hjälpa till och få ta del av vinsten. Matte smyger långsamt fram och jag smyger med. Sakta, sakta smyger vi framåt för vi vill ju inte skrämma iväg dom. Jag råkade förhasta mig en gång och förklarade matte att den jakten tyvärr blev förstörd. Så det misstaget vill jag ju inte göra om. Ve och fasa! Nåväl, när vi smygigt länge och väl under stigande spänning och jag känner att nu kan jag snart inte stå ut en sekund till då kastar sig matte framåt och gör dödsstöten. Upp flyger miljontals (snö)flingor och jag försöker fånga dom alla. Det är nämligen här JAG på allvar kommer in i bilden. Mattes roll är att locka upp dom och min uppgift är att fånga dom små rackarna. Jag lyckas aldrig fånga alla men jag har väl förhoppningsvis några vintrar på mig att öva upp mig skicklighet. En annan sak som är värd att nämnas(när jag för en gångs skull har ordet) är våran lilla vilostund idag som hade kunnat sluta riktigt otäckt. Nåja, matte påstår att jag överreagerade och hon verkade ta det hela med en nypa salt(eller rättare sagt: hon bara garvade åt mig)...men ni förstår säkert efter att jag fått dela med mig av detta att min matte inte är vid sina sinnens fulla bruk. Hon verkar sakna någon väldigt viktig överlevnadsinstinkt. Hittils har hon ju i och för sig alltid lyckats hålla oss vid liv men det är väl bara en tidsfråga.Well, well här kommer historien: Under vår morgonpromenad blev matte och "den tjocka damen"(även kallad Lovis)lite trötta och slog sig ner på den vita ängen för att pusta lite. Jag unnade dom en stunds vila och slog mig ner bredvid dom. Jag ser mig om för att kolla att allt är lugnt. Men jag kan tala om att allt var INTE lugnt för bakom oss står ett stort LILA MONSTER! Vart kom det ifrån? Och varför hade inte matte upptäckt det? Hon kan vädra upp flingor men ett lila monster missar hon?! Jag vrålar högt och reser all ragg jag har. Det man inte har i kroppsvikt det får man kompensera med ragg. Matte snurrade runt och upptäckte monstret. Men hon reagerade inte riktigt som jag hade förväntat mig(jag nämnde ju förut att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk). Hon ställer sig upp och asgarvar åt mig. Jag kommer av mig totalt och blir helt paff! Varför skrattar hon bara när vi antagligen står på dödsbädden? Matte klappade monstret och förklarade för mig att det var en häst i lila overoll och jag var så illa tvungen att tro henne..Men jag står fast vid att min matte är bortom all räddning. Några tips? Vad ska jag göra för att få henne att ta livet lite seriöst? Efter jobbet åkte vi till Nacka för matte skulle lämna nycklarna till gamla lyan. (vi har ju fått en ny lya i sumpan). När matte var klar med den tråkiga biten tog vi en till vinterpromenad på golfbanorna. Ibland dök det upp konstiga figurer i mörkret som lyste från huvudet(skidåkare med pannlampor). Matte belönade att jag stannade upp när jag såg dom. Matte kallar detta "skvaller". Skit samma vad hon kallar det...Jag är GRYM på detta! Nu ska jag krypa in i min bur och värma min vintertrötta kropp. Tack för stunden i rampljuset!"

Bromma Zoo sökte extrapersonal. Jag sökte. Var på intervjuv igår och plötsligt satt jag där och blev erbjuden en heltidstjänst. Problemet är att arbetstiderna kanske inte är de bästa(iaf inte om man vill ha ett socialt liv och två hundar att hinna med). Jag skulle i så fall jobba 10.00-20.00 tre vardagar i veckan plus varannan helg. Och då är det lördag OCH söndag 10.00-18.00. Hundarna får vara med och sitta i bur på lagret. Usch! Jag har beslutsångest. Är man helkorkad om man tackar nej till en heltidstjänst när man snart är arbetslös och fattig? Bäbispago med sina stora dobbiskompizar

I Lördags hade jag och Lotta en heldag i Huddinge med spår och uppletande. Lovis fick som vanligt följa med och valla rutan. Hon älskar att valla och passar på att hoppa upp på varenda sten för att kanske få en godis. Med "Yngve" körde Lotta en del tomskick. När hon skickade ut honom på tredje tomskicket skulle jag springa och gömma mig så att han kunde ta mig på själva ingången men det var inte helt lätt att hinna med tanke på vilket tempo den hunden har i sökskogen..haha... Pago börjar bli duktigare på att springa rakt med näsan påslagen. På tredje skicket börjar han ofta flamsspringa så det ser jag som ett trötthetstecken. Han har överlag varit ganska trött och stirrig och i helgen har jag försökt ta det lugnt med honom. Men igår(söndag) så skulle jag BARA ta en liten stadspromenad med kusinen och hennes två hundar. Det slutade med att det blev ett par timmar inne i stan och sedan tog vi bilen ut til fisksätra för att hämta en tapetrulle. Pago var MKT missnöjd med att det satt två hanhundar i baksätet på bilen(så nära hans bur) så han gjorde ett flertal "skäll-utfall" där bak. Jag sa åt honom att skärpa till sig och lägga sig ner men så fort någon av hundarna rörde på sig lite för mkt så sate han igång igen. Suck! Till slut tröttnade jag, stannade bilen och gick bak och vred till honom ordentligt. Gjorde ont i hjärtat men han slutade bete sig och jag kunde koncentrera mig på körningen. Just nu är han lite spökig IGEN och inne i stan blev han rädd för en röd skinnfotölj, en rullvagn och en soptunna. Men han avreagerar snabbt som tur är... Resan till fisksätra slutade med att larmdosan till bilen gick sönder. Därav kunde vi inte starta bilen och komma därifrån. Fannys underbart snälla pappa kom dit och körde oss. Och det blev en del åkande(trots att jag sa att det inte var nödvändigt). Han körde hem Sanna till Jakobsberg, han körde mig till sumpan för att hämta extra larmbrickan och han körde tillbaka till fisksätra. Måste hitta ett sätt att tacka honom. Gulaschsoppa kanske?

Jag har beställt ännu en overoll till Pago. För han har ju inte kläder så han klarar sig genom vintern*ironi* Nu har han snart en röd och mysig hurta overoll som Lotta ansåg var en "bögfärg". Men jag vill ha min kille lite feminin! Imorse var vi på sundbybergs bk för att spåra och köra lite lydnad. Spåret var katastrof och jag vet inte om min hund ansåg att det han pysslade med kallades att spåra..haha...Jag tror snarare att det var en kombination av spår och vädrande av figgar. För mkt sökträning på senaste... Lydnaden satt inte där den skulle. Jag kunde bara garva åt det. När han för fjärde gången i rad misslyckades med att backa in i fotposition så blev han lite frustrerad och skällde uppfodrande på mig. Så vi gav upp detaljträningen... Får slipa på detaljer inne under en period. Inne fungerar allt mkt bra! Där hugger han till och med metallapporten(som han utomhus ibland är lite skeptisk till) och håller för brinnande livet*stolt* Nu vill jag ha vår!! Jag vill plocka fram cykeln och ta långa turer med hundarna, jag vill packa ryggan med massa gott fika och kunna sitta ute utan att frysa och jag vill kunna slippa halka runt och gå stelt som en gammal tant. Februari och mars är så sega! P.s Kolla in Pago som har blivit lite bloggkändis:)Det är Sofia i sökgruppen som har lagt in en tjusig bild på lillkillen http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.7163682

En härlig och KAll vinterdag som började med att jag körde fast med bilen vid sundbybergs bk imorse. Jag och fyra personer till...Man tycker ju att JAG var lite pucko som skulle köra ner för en isig backe och sen tro att jag skulle komma upp utan problem...men hur pucko är inte personerna som kör ner där när de borde se att jag kört fast??! Det slutade med att vi fick gå och hämta sand från klubbstugan men det tog sin lilla tid att få bort fyra bilar. Imorgon bitti blir det Lötsjön med Jenny och salukisarna. Vågar mig inte på ursvik på ett tag..lömska is! Hann med ett litet lydnadspass med Lotta efter jobbet. Jag tränade dirigering mellan skålar. Tränade även lite baklängesfot med ingångar. Det börjar se riktigt snyggt ut. Han kommer emot mig och vänder upp i farten för att sedan backa snyggt vid min sida. Men än så länge måste jag ha leksaken extern framför oss för att han ska kunna backa in vid sidan. P.s: jag vet inte hur jag gör för att få mellanrum mellan textraderna. Är det någon som vet vad jag ska göra för att min text INTE ska tjocka ihop? Karin?

Idag bar det iväg till kungsängen för sökträning. Det var RIKTIGT bra skog för Pago som behöver ha ganska öppen terräng med mycket naturliga stigar som hjälper honom springa rakare. Synd bara att vädergudarna bjöd på sånt trist väder. När vi kom dit så föll det massa snöblandat regn från himlen och mina goretexskor ville inte alls skydda mot fukten så jag var kall och blöt om fötterna efter bara en liten stund. Inte kul att figga då:( Men när det blev min tur att köra Pago så fick jag upp värmen. Då lekte vi mellan varje figg och jag passade på att belöna lite transporter. Jag ser inte något fel i att leka med hunden så länge hunden har sug efter figgarna. Och det kan man lugnt säga att han har. Därför passade jag på att belöna lite sidoposition också. Han var duktig och koncentrerad. Jag körde helt utan synintryck och lät figgarna ligga nära mittstigen. Väntade tills jag tyckte han såg ut att ha kopplat på näsan och skickade honom. Sista skicket var han dock väldigt svårläst. Då stod han och stretade framåt och vädrade mot figgen men när jag skickade honom så sprang han heltokigt. Jag tror dock han var väldigt trött på sista skicket. Lovis fick följa med och valla rutan. Det gjorde hon med dunder och brak. Hon for fram och tillbaka som en duracellkanin och tiggde godis från alla. Lillfettot!

Efter min "spy-ur-dig-all-skit-dag" i förrgår kändes det lite bättre! Ibland behöver man få vara lite bitter. Det kanske inte alltid hjälper men när man muttrat klart inser man att man muttrat lite i onödan. För det är aldrig så jävligt som det känns. Det finns ALLTID en sol bakom molnen! Och man hittar på något sätt alltid ett sätt att resa sig. Även om man ibland vill ligga kvar och kräla i smutsen och tycka synd om sig själv inser man ganska snabbt hur idiotiskt det är. Ni som vet lite om mitt mående och min livssituation tycker nog att jag har anledning att vara bitter och muttrig. Men eftersom det inte ändrar min livssituation så ska jag försöka att inte gnälla för mkt. Det känns skönt att tänka att allt har en mening! Jag hittade ett fint motivationskort på Gallerix. Här kommer det; "Ibland så känns det som om livet helt står still. Och just det man är i är inte det man vill. Man känner sig så svag, så vilsen och så feg..Så känns det till den dag man vågar ta ett steg. Då öppnas nya vägar och man får perspektiv. Och plötsligt kan man se hur man vill ha sitt liv. Och när man blickar bakåt och när man har fått distans, så ser man att det svåra var källan till en chans"

Fy fan vad jag är trött på mitt liv! Jag har lust att bara packa en resväska och sticka till en öde ö. Hundarna skulle jag sätta in på ngt pensionat i minst fyra år. Tiden räcker aldrig till och jag har helt tappat sugen. Inget är roligt! Hur kul är det att ha hund när man inte har någon lust att träna? Visst, det är väl inte konstigt att jag känner som jag gör när mitt liv aldrig blir lugnt...men jag är trött på att oroa mig och stressa. Och jag är trött på att vara sur och grinig. Jag vill komma ur den här onda spiralen! Och så mycket hat som bubblar i mig just nu. Jag vill bara be livet ta sig där bak...