smultronrem

Idag har jag gått som åskådare på Evas retriverkurs...Det var inte sååå mkt nytt men man lär sig ändå alltid massor på hennes kurser! Jag älskar att hon alltid får fart på mitt hjärnkontor:)

Jag kände igen många av deltagarna på kurser..tror att en del har varit med på Evas "tjänstefots"föredrag. Fran var där med sin jaktlabbetik "Aska" och Maria Kogars mamma gick med sin flattehane.

Jag och Fran träffades på Ninas tävlingslydnadskurs och då var "Aska" bara barnet;)
Det är alltid sååå behändigt med valpar för de brukar vara enormt tacksamma att träna- tills de är ungefär 7 mån till ett 1 år..sen vänder det och det känns oftast som all träning man lagt ner är helt bortblåst.
Ibland upplever man verkligen att träningen står helt stilla och man kommer ingenvart. Vart tog den lilla fogliga valpen vägen som såg på oss med beundran i blicken och länge trodde att det var VI som skapat världen. När började hunden plötsligt inse att vi inte var så häftig som den kanske trodde?!

Och är det inte samma sak med barn? När de är små är föräldrarna stora, starka och trygga(visst kanske vi inte alltid vill lyssna på deras kloka ord men vi VET innerst inne att de har mer livserfarenhet och styrka än vi..och de är våran stora trygghet) Men vi blir äldre och kommer in i puberteten och plötsligt ska vi klara oss själva och stå på egna ben. Föräldrarna upplever man som pinsamma, överbeskyddande och ofta väldigt kravfyllda. Kan de inte låta oss vara ifred och låta oss göra alla de där jobbiga misstagen? Kan vi inte få sköta vårat så sköter de sitt?
Det är ofta precis detta som drabbar våra hundar när de går igenom sin pubertet(som- precis som med barn- inte bara sker i STEG utan ofta är uppdelat i flera olika perioder) Både barn och hundar har ett behov av att stå på egna ben och det kan ibland upplevas som "trots" och "olydnad". Men det är en naturlig process...Skillnaden mellan barn och hundar är nog framförallt att vi gärna VILL att barnen ska kunna stå på egna ben och utvecklas till trygga, självständiga och relativt oberoende individer. Men våra hundar får gärna fortsätta klänga på oss och gärna tro till viss del att vi fortfarande styr världen. Vi vill gärna inte att de står ALLT för mkt på egna ben! Eller hur? Vi vill ju att de inser att vi spelar en viktig roll..framförallt för att få tillgång till saker i vardagen som de anser som värdefulla...

Och till viss del får vi KÖPA att de har hamnat i puberteten och ha överseende med det. Men många lägger ner träningen under puberteten eller börjar plötsligt ställa enormt höga krav på hunden. För nu börjar hunden minsann få så mkt egen vilja att det är dags att "tukta" den och lära den vem som bestämmer. Men vad händer hos våra hundar då? Kommer de uppleva oss som jobbiga eller värdefulla? Om vi ger upp träningen helt och hoppas på att hunden automatiskt kommer bli bättre och mer "vuxen" så är vi liiite farligt ute. Risken är att hunden tycker att vi är ganska gråa och trista och fortsätter utveckla sina nya "olater" och "intressen"(dvs skälla på brevbäraren, jaga grannens katt, göra utfall mot andra hundar o.s.v o.s.v)
Och om vi istället helt plötsligt börjar "ta tag i träningen" genom att "bli strängare" och mer kravfylld riskerar vi att förstöra början till den relation som vi byggde upp under det "lekande" valpstadiet. Som den tonåringen din hund har blivit kommer den antagligen känna att du hindrar den från att "ta för sig av livet och att du bara är en jobbig stoppkloss. Den roliga och lekande träningen byts ut mot en konfliktfylld och dämpande träning...Och vi undrar: hur ska detta sluta?!
Jag tror det är här många får problem eftersom de glömmer bort att underhålla viktig grundträningen. Vi MÅSTE underhålla den träningen som går ut på att hunden lär sig att den måste gå via oss för att få tillgång till allt som lockar i vardagen. Vi måste lära oss att SE vad hunden vill ha i en speciell situation och utnyttja det. Och då måste vi se till att hunden inte kan självbelöna sig. För många låter det svårt- men det är betydligt lättare än man tror så länge man tänker till INNAN! Planering, planering, planering...

Vi måste fundera ut HUR vi ska lägga upp träningen med unga hundar för att de ska göra rätt från början UTAN att vi ska behöva gå in med massa hjälper och rätta hunden. För om vi ofta går in och rättar en hund som gör fel så kommer vi tillslut skapa kedjor och man kan faktiskt säga att vi BELÖNAR felet genom att ge en HJÄLP!
Ex: Hunden vill fram till en annan hund och börjar öka farten framåt..vi stannar och beodrar hunden att komma in vid sidan och ger ett frikommando när hunden kommer in till sidan.

Allt för många hundar är hjälpberoende och gör ofta inte rätt från början. Vill vi inte ha hundar som göra rätt UTAN att vi ska behöva "rätta" och hjälpa dem att göra rätt? Vet hunden verkligen vad som är rätt om den inte gör rätt från början..behöver den anstränga sig för att ta reda på det om den är van vid att få en hjälp? Kan den tro att "felbeteendet"(exempelvis slänga sig ut) var det rätta beteendet om det alltid leder till en hjälp?

Det är mkt som är värt att fundera på...

Jag avrundar min tankeverksamhet där och återkommer en annan dag. Ska göra en liten sammafattning av retriverkursen också- för idag svävade jag iväg och skrev inte om det jag SKULLE skriva om. Det händer ofta mig av ngn konstig anledning:P