smultronrem

Pago uttalar sig om det "stora vita": "Nu är det fett med vitt igen yao! Jag gillar snön! Matte bjuder på så mycket roliga snölekar då! Men det gäller att hålla koll på henne...Annars ligger hon där och trycker i någon snödriva. Hon är lite knäpp min matte men jag gillar när hon gör snöänglar. Och sen är hon GRYM på att jaga flingor. Och hon hittar alltid de bästa flinghålen. Jag förstår inte hur hon bär sig åt. Plötsligt tvärnitar hon och börjar vädra i luften. Då förstår jag att NU är det flingjakt på gång. Och trogen som jag är så finns jag vid hennes sida på två röda för att hjälpa till och få ta del av vinsten. Matte smyger långsamt fram och jag smyger med. Sakta, sakta smyger vi framåt för vi vill ju inte skrämma iväg dom. Jag råkade förhasta mig en gång och förklarade matte att den jakten tyvärr blev förstörd. Så det misstaget vill jag ju inte göra om. Ve och fasa! Nåväl, när vi smygigt länge och väl under stigande spänning och jag känner att nu kan jag snart inte stå ut en sekund till då kastar sig matte framåt och gör dödsstöten. Upp flyger miljontals (snö)flingor och jag försöker fånga dom alla. Det är nämligen här JAG på allvar kommer in i bilden. Mattes roll är att locka upp dom och min uppgift är att fånga dom små rackarna. Jag lyckas aldrig fånga alla men jag har väl förhoppningsvis några vintrar på mig att öva upp mig skicklighet. En annan sak som är värd att nämnas(när jag för en gångs skull har ordet) är våran lilla vilostund idag som hade kunnat sluta riktigt otäckt. Nåja, matte påstår att jag överreagerade och hon verkade ta det hela med en nypa salt(eller rättare sagt: hon bara garvade åt mig)...men ni förstår säkert efter att jag fått dela med mig av detta att min matte inte är vid sina sinnens fulla bruk. Hon verkar sakna någon väldigt viktig överlevnadsinstinkt. Hittils har hon ju i och för sig alltid lyckats hålla oss vid liv men det är väl bara en tidsfråga.Well, well här kommer historien: Under vår morgonpromenad blev matte och "den tjocka damen"(även kallad Lovis)lite trötta och slog sig ner på den vita ängen för att pusta lite. Jag unnade dom en stunds vila och slog mig ner bredvid dom. Jag ser mig om för att kolla att allt är lugnt. Men jag kan tala om att allt var INTE lugnt för bakom oss står ett stort LILA MONSTER! Vart kom det ifrån? Och varför hade inte matte upptäckt det? Hon kan vädra upp flingor men ett lila monster missar hon?! Jag vrålar högt och reser all ragg jag har. Det man inte har i kroppsvikt det får man kompensera med ragg. Matte snurrade runt och upptäckte monstret. Men hon reagerade inte riktigt som jag hade förväntat mig(jag nämnde ju förut att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk). Hon ställer sig upp och asgarvar åt mig. Jag kommer av mig totalt och blir helt paff! Varför skrattar hon bara när vi antagligen står på dödsbädden? Matte klappade monstret och förklarade för mig att det var en häst i lila overoll och jag var så illa tvungen att tro henne..Men jag står fast vid att min matte är bortom all räddning. Några tips? Vad ska jag göra för att få henne att ta livet lite seriöst? Efter jobbet åkte vi till Nacka för matte skulle lämna nycklarna till gamla lyan. (vi har ju fått en ny lya i sumpan). När matte var klar med den tråkiga biten tog vi en till vinterpromenad på golfbanorna. Ibland dök det upp konstiga figurer i mörkret som lyste från huvudet(skidåkare med pannlampor). Matte belönade att jag stannade upp när jag såg dom. Matte kallar detta "skvaller". Skit samma vad hon kallar det...Jag är GRYM på detta! Nu ska jag krypa in i min bur och värma min vintertrötta kropp. Tack för stunden i rampljuset!"